Måndagen den 22 september 2008 (Dag 192)

Så var det dags för samtal hos familjerådgivningen igen.
Det känns verkligen som sambon håller inne med hela sitt känsloregister hemma och låter det löpa amok fullkomligt på samtalen istället. När vi väl är där så blir han så fruktansvärd nonchalant, sjävupptagen och jävlig och jag frågar mig själv gång på gång hur jag kunde bli förälskad i honom överhuvudtaget? Hur han kunnat hålla dessa överjävliga sidor av sig själv gömda för mig under så lång tid som 7 år?

Jag tycker det känns så tungt för närvarande, har sådant dåligt samvete vad jag utsätter mina egna barn för. Känns även som jag sviker mig själv för mitt löfte har alltid varit att aldrig separera/skilja mig, att hålla ihop familjen har alltid varit min prioritet och nu kan jag inte hålla det löftet.

Dessutom är Lilla T så liten och visst kan man tänka att det kanske kan vara en fördel att hon inte tar någon skada av detta för att hon är så liten och inte förstår, men ändå. På något sätt så känns det ändå som att våra barn, även Lilla T förstår att något inte står rätt till, att både mamma och pappa är inte som de brukar vara.

Det känns som hela dagarna och framförallt nätterna bara består av ett enda stort grubbel om hur allt ska bli och om det verkligen är rätt. Har jag verkligen övertygelsen att det inte finns någon annan utväg ur det här än att just separera och lämna det gamla invanda och trygga? Om jag inte litar på det själv hur ska jag då fixa det? Sviker jag även mig själv?
Jag skuldbeläggs med skuldkänslor inför barnen och om jag inte fixar det så sviker jag åter en gång till och det fixar jag inte psykiskt.

För närvarande känns det bara som det är jag som vill separera, bara jag som mår dåligt över det, bara jag som har dåligt samvete gentemot barnen och övriga. Jag känner mig så fruktansvärd ensam i detta. Jag mår inget bra, skulle vilja vakna upp igen när allt är bättre, när allt är över. Det känns som jag kanske skulle få det bättre om jag dog.

Vi åkte hem och för att slippa känna efter och låta ångesten riva itu mer nom mig så sov jag resten av dagen medan sambon fick ta hand om Lilla T idag som fortfarande är dålig.