Vecka 22+3 (korr 21+2)

Torsdagen den 15 november 2007
vecka 22+3 (korr 21+2)

Idag så har sonen och jag varit i storstan medan sambon varit på jobbet. Hade ingen som helst lust att sitta ensam hemma med sonen en hel dag till.

Han släppte av oss och vagn på en tvärgata på östermalm innan han åkte vidare.
Med sonen i vagnen tog vi oss till barnbutiken på Karlavägen för att ta oss en närmare titt på Bugaboo tillbehör. Sonen var inte så intresserad av tillbehören så han gick till trappan där och lekte och det var helt okej enligt försäljaren, men efter en liten stund så hörde jag han gråta och innan jag hann fram så kom en annan försäljare bärandes på honom. Jag tröstade han och sedan fick han sitta i en helt ny Phil & Teds medan mamma fick en ny demonstration på vagnen vi köpt.

Jag tog mig en titt på dem toppar och åkpåsar dem hade, men dem hade ingen av dem färgerna jag var intresserad av. Glömde helt bort att titta närmare på parasoll, adapter eller ståbräda.
Tog en snabb titt på babyskyddet Maxi-Cosi innan vi tog oss till tunnelbanan.

Mittemot centralstationen så åt vi lunch på Mac Donalds och sedan tog vi en tur på stan till Åhléns City, NK och Gallerian.

Såg flera Bugaboo med sand bas och denim topp och det såg snyggt ut och helt plötsligt så hade jag bestämt mig för en extra klädsel i denim som extra tillbehör till vagnen.
Sambon gillar inte färgen denim, skulle han få välja färg så skulle det bli grå bas med svart topp.

Överhuvudtaget så är han inte så engagerad under denna graviditet, vilket verkligen är tråkigt.
Jag har bett han att åtminstone bläddra i boken Innan du föder men han ser hellre på några avsnitt av Weeds innan han somnar än att bläddra i en bok.
Han förstår inte heller meningen med min sjukskrivning utan tror bara att jag är en resurs om sonen eller dottern är sjuka och hemma någon eller några dagar från förskolan och inte att tanken är att jag skall vila och ta det lugnt.
Han frågar aldrig numera hur jag mår, visar ingen uppskattning, känner inte frivilligt på den fina magen jag har och verkar inte intresserad av att få känna sparkar eller se utanpå magen hur den lilla rör sig där inne, tar inte kort på magen om jag inte ber han om det.
Vi har inte ens diskuterat inköp till den lilla för det verkar inte intressera honom det minsta och vill inte ens prata om namn eller ens namnförslag utan överlämnar allt till mig.
Han vill helst inte prata om graviditeten överhuvudtaget, inte heller är han intresserad av vad han kan göra för att jag ska kunna må något bättre eller vilket sorts stöd han kan tänkas ge mig under förlossningen.

När jag tagit upp detta med honom till diskussion så säger han att han visst förstår mig och bryr sig om och är engagerad. Varför märker jag då inget?
Jag kan inte ens ta upp det med honom utan att få kalla handen och höra att jag överdriver för som vanligt så finns det alltid skäl till hans handlingar.
Jag har aldrig känt mig så ensam som nu under denna graviditet och den tiden skulle inte bli såhär. Det skulle vara en tid som man skulle vara lycklig och förväntansfull.

Sonen och jag drev på stan med han i vagn och var så less och trött, men han hade ingen ro för att sova utan han ville gå ur vagnen och springa omkring, men det kände jag att jag inte skulle orka med så jag lät han sitta kvar i vagnen trots våldsamma protester.

Runt 13-tiden blev det ohållbart och jag ringde sambon flera gånger och bad han hämta upp oss för både sonen och jag var trötta och ur form, men hela tiden var det att det bara skulle göras det och det och det. Till slut ilsknade jag till och sa att nu får du f*n i mig komma och hämta oss för vi orkar inte vänta på dig längre.
Sonen han somna innan sambon hann dyka upp och jag kunde knappt ta mig till bilen när han väl kom för jag hade så fruktansvärt ont i ena ljumsken.

Idag har min lilla dotter som fyller 1,5 år idag varit på förskola. Tyvärr glömde jag både att köpa bakelser och ta kort på henne dagen till ära. Jag har verkligen blivit förvirrad.

Det var rent kaos när vi kom hem för sonen var så trött att han visste inte något annat sätt att hantera det än att skrika.
Det blev pizza till middag och sedan omedelbart i säng för både sonen och dottern och det tog väl ca 5 sekunder innan han sov gott i stort sett under hela natten.