Vecka 8+2

Onsdagen den 8 augusti 2007
vecka 8+2


Både tvätt och städning står på dags schemat. Vi har bokat tvättstugan från eftermiddagen till sen kväll. Jag är verkligen imponerad över sambons energi, hur han orkar släppa flera kassar tvätt bort till tvättstugan och ta med sig båda barnen. Ta sig hem och städa vår trerumslägenhet och samtidigt se om barnen. Hur bär han sig åt? Orkar han helt enkelt eller står han bara ut för att någon måste göra det. Vet inte vad jag skulle göra utan honom eller hur jag skulle få ihop livet utan honom. Och å andra sidan så har man då inget val, då är man tvingad att fixa det på något sätt.

Själv är jag så trött, nästan sjukligt trött. Vet inte om det verkligen kan bero på min graviditet att jag är så trött.
Jag lägger mig i tid på kvällen och somnar och sover gott fram till klockan 04-05-snåret och har sedan så svårt att somna om och gör det först runt klockan 06-07 då sambons väckarklocka ringer eller att sonen eller dottern vaknar eller båda barnen.
Själv förstår jag inte varför jag vaknar så tidigt och varför jag inte kan somna om när jag är så trött och aldrig tidigare i mitt liv varit en morgonmänniska.
Vill passa på att ha sköna sovmorgnar nu innan vardagslivet rullar på igen med arbete, skola och förskola.

Idag hände något som verkligen fick mig att bli rädd. Jag var på toa på kvällen och kissade och när jag torkade mig så såg jag rosafärgat blod på toapappret. Jag torkade mig igen och samma sak, men nu något starkare rosa.
Hjärnan står still, det känns som jag får ett hårt slag i magen, hjärtat står still och det känns som jag varken kan andas eller tänka. Det får inte vara sant, det får inte var slutet, inget kan ersätta det om jag förlorar det. Kan man bara få missfall utan att man anar något, utan någon smärta eller större blödning? Vad har jag gjort för fel? Vad kunde jag ha gjort annorlunda för att jag skulle ha sluppit genomgå detta?

Går ut till sambon och berättar det och sedan kommer gråten, tomheten, oron och alla dem andra känslorna.
Sambon blir lika orolig han, men han försöker att inte visa oron för mig för det underlättar inget för mig. Han kan inte göra så mycket mer än att försöka trösta och lyssna på mig.
Tur i oturen så har vi en bokad tid för vaginalt ultraljud imorgon förmiddag, så vi avvaktar tills dess. Vi håller såklart tummarna så hårt vi bara kan att vi kommer att få ett glädjande besked då.

Går på toa och tittar efter igen och inget blod finns, lättnaden är stor. Kanske finns det då hopp trots allt.