Vecka 13+0

Måndagen den 10 september 2007
vecka 13+0

Dottern min är hemma idag då hon fortfarande har oförklarlig feber. Den är lägre idag och hon är pigg och glad, äter och sover bra, så var det är vet vi inte riktigt, mer än att det är feber. Får se om hon är feberfri imorgon.
Sonen som var så hängig förra veckan är på benen än så länge och var på förskolan idag.

Min läkare från mödravården hörde av sig idag. Han hade fått mina svar på tyreoida proverna och värdet på TSH hade ökat så nu är det dags att knapra Levaxin igen, precis som under föregående graviditeter. Har kvar Levaxin sedan den senaste graviditeten som kommer väl till pass nu.

Jag har kommit in i en riktig kronisk trötthetssvacka nu och vet inte riktigt hur jag ska få ihop kombinationen skola – hämta barn –graviditet och njuta av det när det ända jag längtar efter är sömn, sömn, sömn, sömn och åter sömn.

Det känns inte alls som jag hittar någon glädje i livet, av graviditeten och av min vardag för tillfället. Allt känns bara svårt, jobbigt, betungande och mitt humör påverkas så negativt och även jag som mamma. Jag blir ingen bra mamma till mina barn när jag känner mig så uttömd på energi.

Jag får så dåligt samvete då jag hade lovat mig själv att denna graviditet skulle bli den där sväva-på-rosa-moln upplevelsen då jag ska må som en prinsessa och bara ha det så bra, och så känner jag såhär.
Det är troligtvis sista gången jag får vara med om detta, om att skapa ett nytt liv så varför tar jag inte tillvara på denna tid? Nu vill jag bara att tiden ska gå, jag vill att det ska bli mars, att jag får föda, att jag har bebisen här och återfår min kropp, min ork, mitt humör, min energi. Det känns så långt till mars, hela hösten, vintern och sedan…någonstans långt bort kommer mars.


Nu har jag gått in i en lugn period av graviditeten då den största risken för missfall sjunkit drastiskt, men ändå så känns det bara jobbigt. Kanske för att man har ett krav på sig att man nu ska må så bra när man gått in i den säkra perioden då så många andra i samma grupp som mig tyvärr mist sina små under olika omständigheter.

Vi har berättat för barnen nu att vi väntar ett litet småsyskon till våren. Om dem förstår vet jag inte riktigt. Tror sonen kanske förstår, han har ju dessutom varit med en gång förr då mamma väntat bebis, fast då var han bara 1 år och ganska liten.
Dottern är nyss fyllda 1 år och förstår nog inte så mycket vad det handlar om mer än att det är något skoj med mamma mage som växer.