Vecka 19+3 (korr 18+2)

Torsdagen den 25 oktober 2007
vecka 19+3 (korr 18+2)

Sov knappt något alls inatt, bara korta stunder som man knappt kan kalla sömn, men jag kan i och för sig passa på att sova ikapp på dagen då dottern är på förskolan, men det kanske inte är så vidare bra för då kanske jag bäddar för ytterligare en sömnlös natt bara.

Passade på att uppdatera dagboken, äta lunch och koppla av framför datorn istället.

Dottern vaknade redan vid 05.50, men somnade om i stora sängen tills klockan var 07.05 innan vi gick upp och gjorde dag.
Trots att man sovit så dåligt så kände jag mig ganska pigg för att vara jag.

Gjorde dottern redo för en dag på förskolan. Vi åt frukost och lekte en stund i soffan framför nyhetsmorgon innan det dags att ta på sig ytterkläderna och fara till förskolan.
Lämnade henne vid 09 idag och hämtade henne vid 15.30.
Hon blev så ledsen när jag gick ifrån förskolan, så jag kikade in på henne från fönstret efter en liten stund och då verkade det som det hade lugnat ned sig betydligt.

I morgon så måste jag lämna henne redan vid 07.30 då jag har vattengympa vid 8.00, så det blir tidigt imorgon. Får hoppas hon somnar i tid ikväll och att vi båda sover gott inatt så man orkar med.

Åkte ner och hämtade dottern på förskolan och väl hemma igen så ville hon att jag skulle ha henne i famnen hela tiden. Jag känner att jag måste spara på krafterna i fogar, höfter och rygg till helgen då jag inte har någon avlastning alls så jag inte är helt slut i dem delarna redan innan helgen.

Helt plötsligt så mår jag så dåligt igen och gråter helt öppet framför dottern. Jag fixar inte en kväll och natt till om jag ska må såhär och ensam ta hand om ett barn dessutom så jag ringer sambon och frågar vad han tycker om idén att dottern och jag åker hem till hans föräldrar och han tycker att det verkar bättre än att jag ska sitta hemma och må dåligt.

Jag ringde och frågade om erbjudandet fanns kvar och visst, vi var hjärtligt välkomna så jag packade snabbt ihop det nödvändigaste till dottern och mig och så åkte vi iväg runt 17-tiden.
Dottern sov hela vägen.

Vid 18-tiden var vi där och middagen precis klar, kalla tjocka pannkakor som var helt smaklösa och vidbrända, men jag var så hungrig så det slank ner några ändå.

Vi bäddade åt oss inne i stora rummet och försökte få barnen att varva ner inför sänggåendet, men det gick inget vidare trots att vi var tre vuxna så vi satte oss och kollade på tv programmet Du är vad du äter, men hörde knappt vad dem sa och fick inte heller se slutet då barnen stängde av teven precis på slutet och deras teve är en konstig sak med digital box som tar sådan tid på sig att komma igång igen.

Sedan blev det välling för barnen i varsin säng och båda två somnade efter en liten stund. Sambons mamma, XX och jag pratades vid en stund innan vi gick och la oss.
Trots att jag inte sovit på över ett dygn så gick det inte lättare att somna. Längtade hem och efter sambon.
Sonen vaknade framåt 01-tiden och skrek, sambons mamma XX gick upp och tog han. Jag bad henne byta blöja på sonen och göra en flaska välling, skulle gärna ha hjälpt till, men då halva dottern låg på mig nästan helt och hållet så ville jag inte smyga mig upp och kanske väcka henne och ha två trötta ledsna skrikande barn.

Trots att jag flera gånger säger till barnens farmor så gör hon inte alls vad jag ber henne om trots att hon frågar mig om råd. Flera gånger så håller dottern på att vakna, men somnar om säkert en tio gånger innan hon slutligen vaknar.

Jag hade föreslagit för sambons mamma (barnens farmor) att gå upp på övervåningen om han skrek då om inte hon kunde byta blöja eller göra välling (alternativt be sin man, barnens farfar om hjälp), men sonen ville inget och farmor ska alltid anpassa sig efter andra och kan inte ta egna beslut utifrån vad som är bäst i situationen som råder så hon satt kvar frågandes efter svar som jag redan hade gett henne till leda nu. Var hon verkligen såhär tam och fjantig och anpassningsbar även när sambon var liten? Har svårt att tro det.

Jag längtade verkligen hem och hade sonens bilbarnstol suttit i vår bil så hade jag nog med största sannolikhet åkt hem mitt i natten med barn, hund och alltihopa för jag stod verkligen inte ut och då hade det värsta inte ens skett än.

Jag ringde sambon, behövde råd för jag kände att jag inte orkade så mycket mer och av någon okänd anledning så gick barnens farmor upp på övervåningen utan barn och sa något till barnens farfar för ner kom han så förbannad och aggressiv att barnen påverkades negativt.

Sonen satt intill mig, tryckte sig emot mig och grät och dottern satt i min famn och bara stirrade rakt ut, själv grät jag tyst och hörde på sambons vrålande pappa som påstod en hel rad falska påståenden.
Han gick fram mot mig och höjde näven och hade nog i syfte att klappa till en ung gravid kvinna inför sina barnbarn, men slog den hårda näven i sängbordet istället så barnens nappflaskor flög upp och ner på golvet. Hade han slagit mig hade jag inte tvekat att anmäla alltihop till polisen.

Han undrade vad jag fan höll på med? Jag i min tur undrade varför han var tvungen att vråla? Flera gånger frågade jag vad jag hade gjort utan att få något svar.
Han vrålade om igen att dem hade ställt upp så mycket, men att jag bara gång på gång förstörde alltihop. Frågan är då varför dem ställer upp? Vill dem inte göra det för sina barnsbarns skull eller vad menar han egentligen?
Frågade vad jag hade förstört, men åter igen inget svar, för han har väl inget svar på det han påstår.

Enligt honom var jag en omogen, en fruktansvärd dålig mamma och så skulle jag sluta leka för jag var en stor jävla idiot.
Då ska han bara veta vilken idiot jag tycker han är som står och vrålar inför sina barnbarn och inför en gravid svärdotter. Varför vågar han inte visa sig som han är när hans son, hans barnbarns pappa är här?
Sedan påstod han vrålades att han minsann inte skulle säga inför sina älskade barnbarn att dem var jobbiga. Sedan att jag inte hade gjort det lyssnade han inte på, han tog bara saker ur luften.
Sedan att jag var förbannad för att jag inte hade fått sova på ovanvåningen, men det var ett rent påhitt av hans fru, barnens farmor för det var inte sant det heller som allt det andra han påstod.

Sedan så gick han ut ur rummet och tog sig en kopp kaffe och läste en tidning mitt i natten som det vore morgon. Jag satt kvar där jag satt, mitt på sängen gråtandes, med dottern i knäet och sonen tätt intill mig på höger sida.

Jag lovade mig själv där och då att aldrig någonsin träffa han något mer, varken med eller utan barnen för mitt förtroende för honom är förlorat för alltid.
Hur fan kan han skrämma och bete sig så urbota dumt inför sina barnbarn?
Och dålig mamma är jag definitivt inte, jag är närvarande till skillnad mot vad han har varit för sambon.

Efter en lång stund reste han på sig och frågade sin fru, barnen farmor om hon trodde att jag kunde hålla mig lugn och normal nu? Normal? Vad menar han med det påståendet? Är det någon som är galen här så är det väl för fan han som står och vrålar mitt i natten inför två små barn som är hans barnbarn och en gravid kvinna.