Vecka 25+1 (korr 24+0)

Tisdagen den 4 december 2007
vecka 25+1 (korr 24+0)

Skönt att sonen och dottern mår så bra efter en långdragen halsinfektion och nu kan spendera några av dygnets timmar på förskolan, speciellt nu när både sambon och jag mår skrutt.

Det har inte skett någon förbättring med sambon eller mitt mående.
Han arbetar hemifrån idag vid en bärbar dator han lånat via jobbet ute i köket, medan jag sitter vid vår stationära dator i vardagsrummet.

Tog på nytt kontakt med min mödravårdscentral på morgonen och bad att min barnmorska XX skulle ringa mig och att det var viktigt att hon verkligen gjorde det idag. Dem tog mitt meddelande och sa att hon skulle höra av sig under dagen till mig.
Hela dagen väntade jag på detta samtal från henne och kollade även min E-post regelbundet, men hörde inte av henne. Så grymt besviken och vården är verkligen urusel. Här har jag försökt nå en barnmorska i två dygn, lämnat meddelande och även skickat ett E-post meddelande utan att få något som helst svar och hon har själv sagt att hon besvarar E-post meddelanden inom 24 timmar, men nu har det gått över 48 timmar utan svar. Vidare påstår hon att hon ringer upp om hon fått meddelande att göra det, men det verkar inte stämma heller.

Fick åter igen kontakta Karolinska universitetssjukhuset/Huddinge förlossning och dra igenom alltihopa ett varv till. Hon skulle prata med obstetrikern på avdelningen och sedan återkomma till mig om dem tyckte jag skulle komma in på en kontroll imorgon.
Dem tyckte det var bra om en läkare fick ta sig en titt på mig, så jag har en akut tid klockan 11.10 på K49 imorgon. Skönt, att någon till slut tar ens oro på allvar.

Hade svårt att somna den natten för tankarna snurrade runt i skallen på hur det egentligen är fatt med den lilla. Jag kommer ihåg alla dem händelser jag hade på slutet av min andra graviditet när jag väntade min dotter och vi var nära på att förlora henne. Hon var också så lugn i magen och jag kände knappt några fosterrörelser och till slut kände jag inget och det påpekade jag till läkaren på specialist mödravården. Det i kombination med dem höga gallsyra värden jag då hade föranledde att läkaren fattade ett beslut om att bebisen skulle må bättre av att komma ut prematur än att ligga kvar fullgången tid för dem kunde inte garantera att hon skulle ha överlevt då.

Nu är det samma sak igen, den lilla är lika lugn som dottern var på slutet och man jämför lätt den förra situationen med den nuvarande.
Sambon han förstår inte den oro jag känner och tycker jag ska ta det lugnt och inte känna efter så mycket. Han tycker att vi ändå inget kan göra förrän vi ska till läkaren imorgon och att vi nu skall sova för han är i alla fall trött.

Som vanligt så känns han så oengagerad och detta bekräftar det ytterligare för mig. För honom känns det som det kvittar om det blir ett tredje barn eller inte, men inte för mig. Jag vill ha detta barn oavsett om det är med honom eller inte.

Så kom tankarna in på dopet till sommaren. Ska vi inte ha något dop? Sambon vill inte ha dop om inte hans föräldrar blir bjudna och jag kan inte bara gå emot mina känslor även om det är vårat barns dop. Jag vill inte bjuda dem helt enkelt och jag vill inte ens visa upp det kärleksfullaste jag äger för dem som gör mig så illa och beter sig så fruktansvärt mot både barn och mig. Varför kan inte sambon förstå det?
Han skulle inte vilja att jag bjöd mina föräldrar om dem hade behandlat honom på samma vis.
Känns så konstigt om inte vårat tredje barn skulle firas på samma sätt som våra andra två barn, med dop i kyrkan med efterföljande kaffetår och fina dopgåvor.
Det kanske blir så att vi har ett litet dop inom familjen och firar det med ett restaurantbesök efteråt, men det är inte alls på det sätt jag har tänkt mig, men i nödfall får det bli så.