Fredagen den 17 oktober 2008 (Dag 217)

Jag har sovit sisådär i natt, men har besvärats av ont i ena axeln. Kirurgen kom och berättade att man kan få det, att det är vanlig åkomma när man tagit ur ett organ ur buken och att det skulle släppa om några dagar.

Idag ska jag bli utskriven från avdelningen och jag ser verkligen fram mot det mycket. På eftermiddagen om jag orkar så ska jag på samtal hos Familjerådgivaren och sambon ska då med.

Jag sysselsatte mig i väntan på att få åka hem med att äta frukost och få tag i sambon utan att lyckas. Vilade, med vetskap att han ringer nog upp snart. Till slut så ringde han. Han berättade att de hade försvit sig, men att sonen och äldsta dottern nu var på förskolan i alla fall. De hade somnat sent igår, ite förrän vid 22.30 för att de ville fixa en del saker innan de skulle sova. Jag tyckte det lät konstigt, men förstod att det kanske hade blivit lite lätt kaos när inte jag var hemma. Jag sa att han kunde hämta mig vid lunch. Han ville veta exakt vilken tid han skulle hämta mig. Att säga kring lunch tid dög inte så han skulle ringa sjuksköterska expeditionen, tyckte det var smått konstigt då han inte betett sig så annars när jag legat inlagd på sjukhus.

Strax före 11.00 så ringde jag hem och sa att han kunde hämta mig. Han skulle bara vänta mig på att Lilla T skulle vakna för hon låg nu och sov. Jag har då aldrig märkt att han visat henne sådan respekt förr, men visst knde jag vänta.

Jag satt och väntade på han i den gemensamma matsalen och efter en lång stund så kom flera på en och samma gång. Några i rock som jag inte såg vilka det var och som vände sig till sjuksköterska expeditionen på en gång så jag ansåg att de inte hade något med mig att göra. Såg bara att sambon kom för att hämta mig, men någon sekund så såg jag att han inte hade Lilla T på armen. Undrade var hon var, men tänkte att hon säkert var kvar sovande nere i bilen och att sambon tyckte det var onödigt att böka med henne då han bara snabbt skulle upp och hämta mig på avdelningen.

Jag gick fram mot sambon och han såg helt bedrövad ut och sa bara att vi behövde prata med en röst som lätt helt olik honom. I samma veva så ser jag att han inte kommit ensammen utan har våra socialsekreterare med sig, Anne och Lena. Jag börjar förstå vad de är här förr, men samtidigt så kan jag väl inte tro det som snart skall ske.

Vi slog oss ner i dagrummet med stängd dörr och fördragna gardiner. Det var socialsekreterade Anne, socialsekreterare Lena, sjuksköterska Maria, kurator Inger, sambon och jag. De hade försökt få tag på akuta mobilteamet, men de hade inte lyckats få tag i någon som kunde närvara därifrån.

De sa inte så mycket. De berättade att de hade sina aningar och när första anmälan inkom från en anonym den 10 oktober och nästa anmälan från en Sandra den 15 oktober så stärktes deras misstankar. Varför de hade haft misstankar att inget stod rätt till innan dess vet jag inte och kommer jag nog aldrig få veta heller.

Jag fick läsa båda anmälningarna själv och det framkom bara att jag skulle ha varit hårdhänt mot Lilla T och skadat vår son, ingetnting om mitt mående.
Sedan så fick sambon ta till orda och berättade att han hade fått två val. Det ena var att socialtjänsten skulle ge LVU och placera barnen i ett jourhem med omedelbar verkan och varken han eller jag skulle få veta var barnen befann sig. Det andra alternativet var han skulle skydda barnen och med omedelbar verkan placeras i ett hem för att skyddas från mig och att jag skulle inte veta var de befann sig. Han hade valt det lättaste alternativet och han därför skulle flytta ur bostaden omedelbart.

Jag vände mig till den ena socialsekreteraren och frågade var jag skulle ta vägen. Hon bara log och sa med ett stort hånflin på läpparna att jag hade ju en bostad som jag kunde bo kvar i för nu skulle dem hjälpa sambon att få tag på en bostad. Jag kunde inte tro det jag hörde. Jag tog för givet att vi skulle placeras på ett utredningshem hela familjen och att det var jag som skulle få en ny bostad för det var ju det jag hade blivit lovad av dem hela tiden.

Jag blev så provocerad och reste på mig och gick fram till den ena socialsekreteraren och sa att hon var en jävla idiot och kunde dra åt helvete samtidigt som de andra ställde sig upp och försökte få mig att lugna ner mig och inte klappa till socialsekreteraren trots att jag kände att jag ville. Jag spottade bara på henne rakt i ansiktet. Hon tog illa vid sig, men vad f*n trodde hon att jag gjorde då som nyss hade blivit av med mina barn och blivit så jävla kränkt av de som skulle finnas där som hjälp.

De gick och tog sambon med sig. Sjuksköterskan gick också och kvar var kuratorn och jag och hon sa att hon förstod men jag sa bara att det kan hon knappast göra och att hon därför skulle hålla käft.

Jag vet inte vad jag tänkte kände eller så samtidigt som det pågick full aktivitet i min hjärna.
Jag tänkte på mina barn, var de kunde tänkas vara och kom på att det mycket väl kunde vara hos svärföräldrarna och ringde dit och mycket riktigt var dem där och fick hjälp av svärfars syster som är barnskötare.

Kirurgen kom in som hade opererat mig under gårdagen och berättade att en handräckning hade lämnats in och att jag skulle få vara kvar ett tag då jag skulle få poliseskort till St Göran akutpsykiatriska akutmottagning.
Vad ska jag dit att göra? En vakt från secruritas kom upp på avdelningen och vaktade mig utanför dagrummet. Det här var ju bara för mycket och väldigt överdrivet handlat från socialtjänsten.

Jag bad uppepade gånger att de skulle kontakta familjerådgivningen, men inte uppmärksammade dem det inte.
Till slut tröttnade jag och gick. Vakten gick efter och sa att jag inte fick lämna avdelningen. Jag sa bara att det finns ingen LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) och att jag är över 18 år så hejdå och så gick jag.

Jag gick hela vägen istället för att ta bussen. Jag ville komma ifrån sjukhusområdet och inte stå och vänta på en buss hem där utifall att dem skulle börja leta efter mig.
Det är ca 3 km hem från sjukhuset och jag var nyoperad för ca 1 dag sedan och hade liten packning men den kändes tung.

Vid Statoil köpte jag cigaretter och tändare trots att jag inte rökt på över 4,5 år, men nu kände jag att det kvittade om jag rökte eller inte.

Tog mig till barnens förskola för att därifrån kunna få tag på en låssmed då jag inte hade några hemnycklar. Jag frågade om barnen varit där under dagen, men S sa bara att sambon ringt och anmält ledighet för barnen tills vidare.
Berättade kortfattat vad som skett, men fick ingen vidare förståelse. Frågade om jag kunde få låna telefonkatalogen för att få tag på en låssmed och efter mycket om och med så fick jag äntligen tag i en som skulle vara hos mig om ca 20 minuter så jag började traska hemåt.

Han inte mer än komma ut från förskolans gård förrän Katarina (från familjerådgivningen) ringde mig och berättade att hon hade mina hemnycklar.

Vill nu avboka låssmeden, men det går inte. Katarina kommer och vi går upp till lägenheten. Ser att en del saker är borta såsom Lilla T spjälsäng, blöjor, kläder, nappflaskor, välling, lära-gå stol mm.

Vi pratar en stnd och så byter Katarina och jag mobiltelefonnummer.
Runt 1 timme senare plingar låssmeden på dörren och vill ha betalt för framkörningen på 800 kr. Inte har jag de pangarna inte så det får bli en faktura som socialtjänsten eller sambon får stå för.

Försöker resten av dagen, kvällen och långt in på natten få tag i sambon, hans bror eller hans föräldrar utan att lyckas.
Vid 20-tiden på kvällen får jag ett SMS från sambon att han och barnen kommit till ett jourboende och att barnen mår bra.

Jag tittar på veckans fredagsfinak av Idol, men det känns som det kvittar trots att det är ABBA tema.

Jag har startat en tråd på Famijeliv. se om det som hänt mig och min familj idag och det är hög aktivitet i tråden.
Först vid 03.00-04.00 kommer jag i säng.