Måndagen den 6 oktober 2008 (Dag 206)

Idag fick sambon vara hemma och ta hand om Lilla T då jag hade tid till Södertälje sjukhus på samtal inför operationen. Fick först och främst träffa en sköterska som ställde några frågor, efter det var det samtal med narkosläkare som ställe en del frågor och så till sist var det samtl med en läkare och det gicks även igenom hur opeartionen kommer att gå till och så fick jag även möjligheter att ställa frågor.

Var hemma en stund innan det var dags för besöket hos barn och ungdom på socialtjänsten igen. Hatar det för jag vet att det inte leder framåt och gynnar oss det minsta.

Det är konstigt att Anne nu tagit över det hela när det var Lena vi hade. Anne är bara någon som funnits med på ett samtal då hon har hand om bostadsbiten och inget mer. Nu stod hon och predikade om BBIC (Barnets Behov I centrum) som vi gått igenom en gång förut i 45 minuter. Till slut frågade jag varför hon tog upp detta på nytt då vi redan gått igenom det och det dessutom känns rätt så onödigt då det är självklara saker för oss och att vi inte är helt borta i huvudet med 3 småbarn hemma.

Möttes inte direkt av någon förståelle, men det hade jag inte väntat mig heller.

Anne vände sig emot mig och frågade vad jag trodde vi var där för? Jag sa att jag trodde det hade gått framåt och lossnat någonstans på bostadsfrågan för nu börjar det kännas som att man gärna vill ha en deadline när liksom ska hända något då det börjar bli helt ohållbart på hemmaplan för oss alla.
Åter igen ingen förståelse och så en fåhelholksblick från Lena som bara sitter med gömd i ett hörn och inte vågar uttrycka sig annat än till sambon.

Sedan öppnar Lena munnen och lägger huvudet på sned och säger med ljus stämma till sambon "Hur känner du då XX, du måste ju känna att det måste komma till en deadline nu"?

Vad i helvete!!! För det första så tar hon mina ord i sin mun, för det andra så förstår de sambons situation men inte min precis som jag inte skulle ingå i familjen och för det tredje så sitter hon och gulligullar med honom mitt framför mina ögon.

För det ens gå till på detta sätt.

Överlag så ska jag vara avstängd på känslor när jag är där. Blir jag arg, ledsen, besviken ifrågasättande, whatever så blir det genast så jädra misstännksamma och ser mig som en förbrytare.

Vad är det här?

Fick i alla fall veta att de inte kan göra något åt min bostadssituation. Fick frågan idag varför de skulle hjälpa mig med det? Jag svarade "Ni har lovar mig det, det är ju därför vi har varit här på en del samtal senast för att träffa dig Anne och gå igenom era villkor och önskade bostadsområden. Följdfrågan som kom fick mig att tappa talförmågan. Hon sa på fullaste allvar "Har han misshandlat dig och nickade mot sambon eller har du betalsningsanmärkningar"?

Nej, han har inte misshandlat mig fysiskt och några betalningsanmärkningar har jag heller, men ni har ju lovat att hjälpa mig och jag var lovad kommunkontrakt för mindre än 1 månad sedan. Hur kommer det sig att ni ändrat er så drastiskt?

Dravel, dravel, dravel utan några tydliga svar fick mig att koka så jag lämnade rummet efter några väl valda ord.

Sambon satt kvar där inne och gullade vidare.

Kärringfan Anne kom ut några gånger, men jag sa att vad ska det göra för skillnad? Ni har ju bestämt er att ni inte jan erbjuda det jag sökte om så då har jag inget mer att diskutera.

Åkte hem och mår så dåligt man kan må. Trodde inte detta var möjligt i dagens Sverige 2008, men tydligen. Något är fel, V Ä L D I G T fel, men vad?