Tisdagen den 10 februari 2009 (Dag 333)

Försöker hitta motivation att vilja packa ihop någons saker som samtidigt gör allt han kan för att försvåra allt som bara går att försvåra. Varför ska bara han har tillgång till något som vi faktikst är två om, jag pratar om barnen.

Jag har frågat om möjligheten att kunna utöka umgänget, men det ska ju givetvis pappan bestämma och han vill ju inte unna mig en sekund till bara för att jävlas och sedan kommer han med något dumt jädra argument som man inte vet om man ska skratta år eller gråta åt. Jag kan inte förstå att det får gå till såhär 2009 utan att någon mynidhetsperson ser igenom honom hur han umgängessaborterar och snackar så mycket skit om mig som mamma, mig som han en gång i tiden faktiskt älskade och bodde med och såg en framtid med. Har han inga känslor, empati för mig som mamma, för barnens mamma? Jag kan bara inte förstå hur lalla bara sväljer allt han säger och sedan stöter bort mig.

Jag har svårt att finna varför jag ska göra det han ber mig om, men inte själv kan göra något åt mig, eller snarare för våra barn genom att ge de åtminstone 30 minuters mer umgänge med sin mamma 1 dag i veckan. Fårstår inte hur han tänker överhuvudtaget, eller det kanske inte är han som tänker utan hans sjuka pappa eller något annat panthuvud som inte förstår hur viktigt det är för barn att ha tillgång till båda sina föräldrar. Jag trodde familjerätten var en sådan instans där de hade barnets bästa för ögonen bl.a då tillgången till båda sina föräldrar, men tydligen hade jag fel.

Dagarna består mest av gråt, det är som jag kommit ikapp allt som skett den senaste tiden först nu. Såhär mycket grät jag nog inte ens i oktober som jag gör nu.