Fredagen den 5 december 2008 (Dag 266)

För 50 långa dagar sedan så fick jag det fruktansvärda beskedet som har förändrat både mitt och barnens liv. Idag fick jag äntligen under 1 timme träffa dem på ett familjecenter (Fridaberg) tillsammans med två kontaktpersoner, min stödperson Katarina var med och så personalen som arbetar där. Varför så mycket folk? Världens beredskap precis som de ställer in sig på att jag ska kidnappa med mig barnen, ställa till med något allvarligt.

Jag hade förberett vårat första möte genom att köpa något litet till dem så jag hade med mig en chokladkalender till min son, hårspännen och hårsnoddar till äldsta dottern och en burk med fruktpuré till Lilla T.

Jag blev körd till och från umgänget av Katarina och hon hade sagt till mig att det kan hända att Lilla T inte kommer att känna igen dig, att det gått för lång tid, men jag hoppades på det bästa.

Det kändes så stort, näst intill magiskt att få träffa sina barn efter så lång tid.

Sonen blev glad och han sa mamma, han var uppspelt. Han hade växt en del sedan senast vi sågs, längre hår och märke på hakan efter en svinkoppa.

Äldsta dottern sa också mamma och var glad, men lite tillbakadragen och blyg, men ville gärna komma upp i knät och vara nära. Hon hade blivit större både länge och lite mer hull på kroppen och framförallt längre hår.

Lilla T hade växt något enormt och såg helt annorlunda ut mot senast. Mer hår, starkare röst, mer rörlig, mer medveten och vaken på ett helt annat sätt. Nu sitter hon helt utan stöd, kryper, står på hela foten och går med stöd.
Hon tittade på mig först och visste inte riktigt vem jag var. Men de andra barnen skrek ju mamma och hon var något avvaktande till en början.

Vi fikade, jag hade med mig Singoalla och så bjöds det även på lussekatter och pepparkakor.

Efter det så blev det lek med mjuka klossar, jag byggde torn som de turades om att rasera.

Jag gjorde barnen klara inför vårat avsked genom att se till att sonen gick på toa och bytte blöja på döttrarna och när jag höll på med äldsta dottern såg jag exets bil utanför föntret och exet. Kändes verkligen riktigt riktigt konstigt och jag har svårt att förhålla mig till hela situationen. Katarina var med hela tiden och sa strunta i det och lägg fokus på blöjbytet, men samtidigt så hade jag lust att släppa allt springa ut och både omfamna och bönande be han komma åter och göra allt som förr igen samtidigt som jag ville skälla på han och slå han för all smärta som han åsamkar mig.

Christa skulle hämta barnen inne på Fridaberg och hon verkade inte ens vilja hälsa på mig. Ingen ska dock få för sig att jag har några attitydsproblem som socialtjänsten verkar ha flaggat att jag skulle ha så jag hälsade och sa hennes namn. Hon var nog rätt så förvånad att jag hade hennes namn (i socialtjänstens senaste utredning som jag fick den 26 november så har Hans Johansson klantigt nog glömt att stryka över hennes namn och jag gick ju genast ut på eniro.se och fick både adress och telefonnummer och fick därmed veta var barnen och exet finns någonstans, schysst skyddat boende)

Jag följde med dem ut fram till vår gamla bil och spände fast dem och kramade om barnen och vinkade av dem när de åkte. Jag grät och har inte en endaste aning när jag får träffa dem nästa gång. På måndag får jag närmare svar på den frågan.

Blev körd hem av Katarina och hade en dyster kväll. Jag gjorde i ordning tacos och kollade på Idol som vanligt, men jag har ingen glädje bara barnen i huvudet kontanst och saknar dem så fruktansvärt så det värker i hjärta och själ.