vecka 37+1 (korr 36+0)

Tisdagen den 26 februari 2008

Trots att det nu bara är 3 veckor kvar till beräknad förlossningsdag nu så känns det så himla långt kvar till det är dax. Nu är längtan så extrem efter den lilla och tungt att vara gravid. Börjar verkligen tröttna på att vara gravid.

Dottern är sjuk så jag ska vara ensam med henne idag medan sambon skall på ett möte på arbetet som han bara måste gå på. Som tur är så är sonen pigg och kry så han ska till förskolan är det tänkt.

När jag vaknar så har jag ordentligt ont långt ner i magen, tror till en början att det kanske beror på nervositet att ensam fixa att ta hand om en sjuk liten 1 -åring höggravid, så jag hoppar in i duschen i hopp om att det onda kanske släpper då. Sambon tror så klart att jag försöker smita undan i sista stund.

Det onda jag känner känns helt annorlunda mot det jag tidigare har känt, det känns mer som en skarp mensvärk och det känns även konstigt i underlivet precis som om vattnet skulle gå när som helst och helt plötsligt så tycker jag verkligen att det känns så så jag stänger av kranen för att se efter och tycker mig se något som påminner om det, men är inte säker så jag fortsätter att duscha tills jag känner det igen. Bestämmer mig för att torka mig, ta på mig kläder och binda och traska omkring lite för att se vad det kan vara.

När jag väl står och torkar mig så ser jag tydligt hur det strilar fostervatten längs insidan av mina ben. Ropar på sambon och säger att jag tror att vattnet har gått. Han ser det som jag ser att det rinner längs mina ben.

Hoppet stiger att det kanske är på gång idag, men samtidigt kommer rädslan smygande att ska jag föda nu?

Avvaktar en stund genom att se om det kommer mer fostervatten, men det verkar inte så så ytterst tveksam ringer jag till Karolinska universitetssjukhuset/Huddinge och de vill ha in mig på en kontroll så våra planer för dagen ändras.

Vi lämnar våra barn på förskolan och åker sedan raka vägen till sjukhuset.

Tas emot och får komma in på ett rum där CTG görs på en gång, under tiden så passar sambon på att slå en signal till arbetet för att avboka det möte han skulle gå på.

Jag har så ont att det är näst intill olidligt att hålla sig lugn medan de skall ha sin kurva. Det trycker på och jag kan inte annat än skrika, gråta och verkligen ge uttryck för det onda så jag flyttas över direkt till ett undersökningsrum för en vaginal undersökning.
Det visar att tappen är inte utplånad och vattnet har inte gått, men jag är öppen 2 cm. Det som runnit längs med mina ben är troligtvis slemproppen. Känner mig bra förvånad att en sådan kan tas för en vattenavgång.

Vi skrivs in på förlossningen då de tror att det är på gång. Flera CTG-kurvor körs och samtliga visar på att jag har värkar, men det händer inte så mycket för jag öppnar mig inte mer än dessa 2 cm. Trolitvis så rör det sig om pinvärkar, med andra ord förlossningsvärkar som inte gör någon nytta utan bara gör ont. Jag får en Citodon, men det onda är kvar.
Vi provar med Bricanyl i injektionsform för att se om det hela lugnar ner sig för det gör oftast. Vilket det gör så vi tar oss upp till huvudentrén med mig i rullstol för att köpa oss lunch.

Ett sista CTG-kurva görs och en vaginal undersökning, med samma status så jag skickas hem förvånande nog.

Vi åker raka vägen till förskolan för att hämta hem våra barn. Vi möts av en väldigt snorig och hostig dotter som inte ska till förskolan imorgon inte, stackars lilla stumpa.