Vecka 37+3 (korr 36+2)

Torsdagen den 28 februari 2008

Väl mottagen på förlossningsavdelningen så togs en CTG-kurva och blodprover innan den mest otrevligaste manliga doktorn jag stött på tog över. Han gjorde klart för mig att jag inte var det minsta smärtåverkad. Hur kan man ens uttala sig så inför en patient övergår mitt förstånd.

Sedan ville han helt plötsligt göra en vaginal undersökning, men kan undra varför. Där konstaterade han att han inte kunde känna barnets huvud så han ville göra ett ultraljud för att ta reda på hur barnet låg och tydligen enligt honom så låg barnet med sitt huvud i höger fossa med sina fötter uppåt på min vänstra sida. Han förklarade att man hädanefter skulle min barnmorska på barnmorskemottagningen kontrollera fosterläget och att det kanske skulle bli aktuellt med ett vändningsförsök i vecka 36 och om det inte lyckades så skulle jag förlösas med ett planerat kejsarsnitt.

Jag tänkte inte på det då, men om det eventuella vändningsförsöket skall göras i vecka 36 så är det med andra ord denna vecka.
Känner bara uppgivenhet, det kan inte vara sant att hela denna graviditet ska vara kantad av än det ena och än det andra. Skall jag verkligen behöva gå igenom ett kejsarsnitt nu kanske också?
Ringde vår doula XX och bara grät i telefon medan jag berättade vad som hade hänt.

Jag fick smärtstillande i form av en tablett som förs upp i ändtarmen, en Spasmofen som jag på egen hand fick stoppa in.

Tyckte jag blev så dåligt, otrevligt och nonchalant bemött att jag bara ville hem och dessutom hade vi ett samtal inplanerat på Familjecenter som jag helst inte ville missa då vi missade förra veckan då båda våra barn var sjuka.

Sambon hämtade upp mig utanför förlossningsavdelningen tillsammans med dottern som är hemma sjuk från förskolan idag med.

När vi väl kom hem så satte jag mig en stund framför den stora stationära datorn, men var efter en bara liten stund tvungen att ta en paus för jag kunde omöjligt sitta upprätt med ett nytt gallstensanfall på väg.
Det blev bara värre så det blev en fjärde åktur till Karolinska universitetssjukhuset/Huddinge under en och samma dag.

Väl på förlossningsavdelningen så fick jag ett intagningsrum och en by CTG-kurva togs som registrerade att jag hade värkar och då blev det åter igen en vaginal undersökning, men det var ingen fara, tappen inte utplånad och inte öppen mer än 2 cm.
Nya prover togs och jag fick ytterligare en Spasmofen, denna gång så satte en barnmorska in den.
Slumrade till en stund på britsen innan det började klia i mina handflator och i ansiktet och en del på armarna.

Sambon som väntade i huvudentrén med vår dotter var tvungna att lämna mig för att åka iväg och hämta vår son på förskolan, men skulle strax vara åter för att hämta mig.

Fick efter en stund träffa en riktig trevlig läkare och innan jag skulle fara hem så frågade jag verkligen om det stämde att barnet inte låg med huvudet ner med tanke på vad den manliga läkaren sa.
Hon kunde snabbt konstatera att den lillas huvud låg neråt och on undrade vad det var för konstig typ av läkare som hade påstått något annat och bad verkligen om ursäkt för att de hade oroat upp mig i onödan.

Vi tog även upp möjligheten till induktion under vecka 11 på grund av alla dessa gallstensanfall. Hon skulle verkligen trycka på för att det skulle bli så och det känns skönt att någon förstår en.
Fick med mig en liten påse med smärtsillande mediciner vid ett nytt gallstensanfall och sedan fick jag åka hem.