Onsdagen den 30 april 2008 (Dag 48)

Sambon ansvarade för lämning och hämtning på förskolan idag. Han är på arbetet idag en liten stund då han ska med mig senare idag till Familjecenter.

Jag vill verkligen inte gå på dagens samtal idag för jag ser ingen som helst anledning till det. Varför ska jag gå dit och må ännu sämre för? Hon som vi ska prata med är så fruktansvärd. Det är som att hon vill att jag ska må dåligt, hon anmärker kritiskt på vad jag än säger, hon påpekar att jag har sjuka tankar och idéer.
Sambon drar med mig dit ändå och precis som jag hade förväntat mig att må efteråt så mår jag precis så efter att kärringen och sambon suttit och kritiserat mig i över 1 timme och anmärkt negativt på i stort sett allt. Det var en ren tortyr.

Jag får en känsla av min sambo tar ut hela sin frustration, ilska och agg mot mig där för han sitter och håller med kärringen i precis allt trots att han hemma kan hålla med mig om mycket av de saker vi diskuterar.

Flera gånger under samtalet tänkte jag bara resa på mig och lämna dem och inte sitta kvar och ra mer skit. Hur kan dem på allvar tro att detta ska stärka mig och få mig att må bättre när det enda det går ut på att sitta och förlöjliga mig och kritisera och anser att jag överdriver och sjuka tankar och idéer?
Jag kunde dock inte lämna Lilla T ensam med dem och dessutom tillåta dem att snacka om mig utan min närvaro.

Han försökte få med mig därifrån när samtalet var slut, men jag kände bara hur kan du vara rar mot mig innan och vilja hjälpa mig för att sedan sitta och låta mig må så dåligt som jag gjorde under dagens samtal och sedan förvänta mig att jag ska kasta av mig det och vilja följa med dig och leva och spela lyckliga familjen?

Jag gick hem, satte mig i sovrummet för jag ville inte att han skulle se redan i hallen att jag var hemma. Han ringde på min mobiltelefon, men jag struntade i att svara och tänkte att han kan nog få fundera en stund på vad jag tagit vägen.

Det dröjde en lång stund innan han kom hem och då satt jag i soffan i vardagsrummet och han behövde bara titta på mig för att inse att det var dags att söka hjälp igen.

Vi fick en akut tid åter igen, denna gång redan ikväll vid 18-tiden. Det är inte sant. Det är valborg och den ska våra älskade barn få uppleva på en akutpsykiatrisk mottagning. Vad är det här? Vid jul mådde jag inte heller bra och inte vid nyår och inte vid trettonhelgen och inte vid påsk och tydligen inte nu heller på självaste valborgsmässoafton.

I flera dagar har onda tankar på att skada mig själv allvarligt snurrat i mitt huvud. De är inte av karaktären att jag ropar på hjälp. Sedan har jag då och då små stunder då jag mår ganska så okej och kan se situationen ordna upp sig, men det var länge sedan jag kände så.

Vi blev varmt emottagna på sjukhuset och dem tog så fint hand om våra två äldre barn och bjöd dem på apelsinläsk och kakor. Jag lät sambon prata och på min vänstra sida så satt en läkare som på knagglig svenska frågade i stort sett samma sak " Förstår du mig?"

Läkaren ville få mig att prata så hon tog med mig till ett angränsande rum och ställde där en massa frågor och sa även en hel del svammel.
Hon frågade mig om jag hade tankar på att skada mig själv eller ta mitt liv, men jag blånekade för jag ville verkligen inte bli inlagd och se min familj lämna mig ensam kvar där.

Jag tyckte hela samtalet var tungt och jobbigt då jag hade en fullkomlig ångestattack som jag nog inte haft på flera år.
Plöstligt så säger den kvinnliga läkaren åt mig "Gå nu in och krama om din man och säg att du är hungrig". Måste jag tillägga att jag undrade vad det skulle hjälpa mot min ångest?

På vägen hem så stannade sambon till vid ICA för att köpa något till kvällen till oss två.







Åkte hem, stannade vid ICA där Niklas köpte chips och dipp och en massa godis för en mysig kväll med mig då jag känner mig så nere.