Söndagen den 27 april 2008 (Dag 45)

Mår inte bra idag, är både arg, besviken, ledsen och oförstådd.

I fredags på väg till ICA Maxi för att veckohandla så säger sambon att hann tänkte att han och barnen skall åka till hans föräldrar och besöka dem och samtidigt passa på att byta vinterdäcken på bilen till sommardäcken.

Jag reagerade på att han genast utgick från att jag inte ville följa med, att han inte ens frågade om jag ville följa med, att han bara utgår från att han bestämmer saker i sitt eget huvud att så ska det och så ska det göras och sedan utesluter sin livspartner och våra barns mamma helt och hållet ur det. Orkade inte ta en eventuell konflikt då och definitivt inte i närvaron med våra barn.

Saken är den att sambons föräldrar har gjort klart för sambon och även för mig att jag inte är välkommen hem till dem och jag har svårt att förstå hur min sambo kan acceptera hur dem kan utesluta mig, deras sons blivande fru och deras barnbarns mamma ur familjen på detta sätt.

Sambon ska ta med sig även Lilla T denna gång, men det säger jag defintivt nej till. Vill dem träffa henne så får dem göra det i min närvaro också och det tänker jag inte rucka på.

Jag verkligen hatar att han ska dit och speciellt tanken på att några människor som hatar mig ska få umgås med det värdefullaste jag har, nämligen våra barn.

Enda anledningen för att han ska dit enligt han själv är för att byta vinterdäcken till sommardäck. När jag då konfronterar honom med att han själv kan åka dit och hämta sommardäcken och sedan vara här ute på gården och ta på dem så kommer sanningen till det hela fram att han vill besöka dem och han vill att barnen då ska få följa med så att dem får träffa sin farmor och farfar. Frågan är vill barnen följa med? Vill dem träffa sin farmor och farfar med tanke på vad som hände där senast då deras farfar behandlade deras mamma så illa?

Jag ber han att ta med sig sommardäcken och förvara vinterdäcken på plats här. Han säger då att det inte finns någon förvaring för däck hemma då hela källaren är fullproppad. Jag säger då att vi kan mycket väl förvara dem på balkongen som vi inte ens utnyttjar, men då påstår han att däcken blir förstörda. Ska man verkligen tro på det?
Jag får honom ändå att lova att ta med sig däcken hem, men precis som jag anade ens innan han åkt så kommer han hem och berättar att vinterdäcken blev kvar hemma i svärföräldrarns garage.
Ja, då har han en väldigt bra anledning senare i år när vinterdäcken ska på igen att åka på ett nytt besök och samtidigt passa på att besöka sina föräldrar och låta barnen träffa sin farmor och farfar. Detta har han verkligen ansträngt sig för att lista ut. Idiot!!!

Han är en idiot för han vet hur dåligt jag mår av hans besök hos sina egna föräldrar och det är enbart på grund av hur hans egen pappa har behandlat mig och för att hans föräldrar har bett mig flyga och fara åt helvete och jag kan inte för hela mitt liv förstå hur han som jag lever ihop med och har tre barn med bara kan acceptera att hans föräldrar gör såhär.

Sambon säger själv att han mår dåligt över hur det hela har utvecklat sig, men då är frågan varför kan han då inte berätta det för sina egna föräldrar? Varför misstror han mig? Varför tror han mer på dem än på mig som han säger sig älska? Varför är han så säker på att hans föräldrar ger en sanningsenlig bild av vad som hänt och vad som sagts när jag flera gånger berättat för honom hur det hela har gått till?

Jag vet inte om svärfäldrarna pratar om mig när de är ensamma eller när sambon är där. Jag vet inte heller om svärmodern farit med någon osanning om mig eller misstolkat något som jag sagt eller gjort som sedan har gjort svärfadern förbannad, för jag tycker att sambons pappas ilska är väldigt obefogad.

Jag tycker det känns fruktansvärt tungt att min sambo utgår från att jag överdriver och hittar på och inte säger sanningen. Sedan kan han komma dragandes med att han tycker det är tungt när jag inte kan känna någon tillit till honom, men han kan då kanske börja med att känna tillit till mig innan han kräver det av mig.

Om jag nu skulle överdriva och hitta på varför skulle jag då reagera på ett så starkt känslomässigt sätt när han ska dit? Hur skulle jag kunna komma ihåg alla påhittade historier om dem inte var sanna? Varför skulle då hans föräldrar behandla mig som inte ens vatten värd om allt bara var påhittat?

Varför kan han inte berätta för sina föräldrar vad han känner? Jo, han är så konflikträdd, inte bara han utan hela hans familj och dessutom så vill han inte såra sin egen mamma för hon är så känslig, men han glömmer att jag är lika känslig och han bor inte hos sina föräldrar länge utan med mig men tydligen så är det viktigare för honom att hålla sig sams med dem än med mig som han lever ihop med och säger sig älska.

Jag har frågat sambon vad han skulle vilja om det var han som hade svärföräldrar som behandlade honom på samma sätt som hans föräldrar behandlar mig? Jag har frågat honom vad han skulle känna om min pappa eller mamma hade sagt till honom att han var en usel pappa och inte värd så underbarn som han har, att han var en värdelös människa och blev anklagad för en och det ena och dessutom blev slagen och inte var välkommen och en del av familjen? Skulle han även tycka att det var helt acceptablet att bjuda hem några som han inte ens är välkomna till hem till vår bostad flera gånger påer år då det vankas födelsedagar, jul, nyår, påsk, valborg, pingst och midsommar? Skulle han dessutom utöver det tycka att det var alldeles självklart att mormor och morfar var barnvakt då och då till våra små?

Hans egna svar blir en vägvisare om hur han ska itu med det.

Det enda han numera skyller på är att han inte vet vad han ska göra och att JAG måste söka hjälp om VI ska kunna fortsätta att leva ihop.
Varför lägger han bara ansvaret på mig? Vi lever väl ihop? Det är hans föräldrar som behandlar mig illa är det då inte lättare att han pratar med sins egna föräldrar än att jag ska göra det?

Det hela slutade i alla fall med gräl och att jag drog hemifrån i ren ilska. Han var fast besluten att åka dit och det gick inte att få honom att ändra sig.
Han lovade mig att bara hämta vinterdäcken, men inte ens det kunde han hålla.

Jag gick hem med Lilla T efter att dem åkt och mådde så dåligt och grät förtvivlat och verkligen kände att jag ville ge upp, att jag inte orkar mer, men jag kan inte svika min lilla älskade Lilla T och mina andra två små. Det känns dock att mina egna barn är mer på sin pappas sida, att han har fått dem dit han vill och att sambon är mer på sina föräldrars sida än på mig. Låter säkert paranoit, men det är så jag känner.

Oavsett vad jag gör så känns det som jag tappar fotfästet, tar jag mitt eget liv så kommer han garanterat åka dit och även ta Lilla T med sig och separerar så har jag ingen vidare kontroll över vad han gör när det är hans vecka eller helg med våra små och då åker han garanterat dit.

Funderar på om han kanske berättar för sina föräldrar var jag har sagt och vad jag tycker om dem, men själv får jag inte veta något om vad dem säger eller tycker. I och för sig så vet jag vad dem tycker om mig.

När sambon väl kom hem igen så var det bara att torka tårana och bita ihop och åka ut till Tveta kyrka där Lilla T. Hann inte mer än sätta mig i bilen förrän bråket var i full gång igen. Känner mig inte alls på humör för att vara social och se mig om i den kyrka som vår lilla ska döpas i om några månader.

För att slippa laga middag som ingen av oss hade lust eller ork med så köpte vi med oss hamburgare från MAX.