Här har man längtat i sju långa dagar som segat sig fram och så blir det äntligen fredag och då försvinner den där timmen som annars känns så lång hemma så himla fort.
Idag var det riktigt tungt att vinka hejdå till barnen för saknaden verkligen sved i bröstet på mig och på bussen hem fick jag verkligen kämpa mot tårarna.
Väl hemma så låg ett brev och väntade på hallgolvet från Försäkringskassan. Förstod inte vad Försäkringskassan ville mig så jag öppnade det och insåg rätt så snart att nu har exet varit i farten igen och försöker begära underhåll från mig till barnen. Jag vill mina barns bästa, men exet vet mycket väl mina ekonomiska tillgångar och min nuvarande ekonomiska situation så jag är verkligen förvånad vad människan tänker med? Inte huvudet i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar