Vecka 34+1 (korr 33+0)

Tisdagen den 5 februari 2008

Barnen är fortfarande skruttiga. Skall det aldrig ta slut? Sambon är hemma och tar vård av barn nu när jag är sjuk.

Vaknade idag med en fruktansvärd huvudvärk så jag gick upp och åt och tog två Alvedon och kände mig okej ett tag.

Sambon och sonen åkte iväg en stund medan dottern sov sin eftermiddagsvila och jag vilade framför datorn.

När de väl var hemma igen så väcktes dottern och vi mumsade på en varsin semla då det är fettisdagen idag.

Sedan slog huvudvärken till med full kraft och jag hoppade in i duschen för att se om det skulle ge med sig och jag fick inandas het ånga, men det gjorde varken från eller till.
Lade mig för att vila, men det gick inte heller för det gjorde för ont för att ligga ner och även att sitta och gråta gjorde så förbannat ont och även att svälja, andas och prata.
Jag bad sambon att ringa förlossningen för rådgivning och de bad mig komma in omgående. Sambon körde in mig direkt, förstår inte såhär i efterhand hur jag tog mig till bilen med denna blixtrande huvudvärk.

18.05 togs jag emot på Södertälje sjukhus förlossningsavdelning och blir omhändertagen på en gång. Både barnmorska och läkare frågar hur huvudvärken känns och jag svarar så gott jag kan att den är fruktansvärd.
De kopplar CTG med mig sittande i en fåtölj och de ser att jag har regelbundna sammandragningar. De tar blodtryck och puls och ser att det är på tok för högt och att den lilla påverkas negativt av det med hjärtljud på 200 slag/minut. Jag har tack och lov ingen feber. De tar mängder med blodprover och så får jag in kannan efter kanna med olika sorts juicer och två ostsmörgåsar och en banan.

De vill att jag ska lämna urinprov och det visar att jag läcker en massa protein som även blodprovet visar och det tyder på att mina njurar är påverkade.

Dem vill göra en vaginal undersökning, vet inte varför, men kan tro att de kanske hade en aning om att förlossningsarbetet var i full gång. Det visar sig att tappen har förkortarts med 1 cm (2 cm lång) sedan i lördags för 3 dagar sedan och jag är fortfarande öppen 1 cm som då, men jag är mjuk och tappen är sakral (bakåtriktad). Den lillas hjärtljud ökar på nytt och de blir oroliga och ligger in mig på ett förlossningsrum och det är inget snack om saken att jag ska läggas in.

Väl inne på förlossningsrummet går hjärtljuden ner, men sammandragningarna är fortfarande regelbundna med 3-5 minuters mellanrum och det trycker neråt.

Jag får något smärtstillande mot huvudvärken och runt 20 tiden på kvällen känns det betydligt bättre och ber att få åka hem, men läkaren är tveksam och säger att jag gör det på egen risk i så fall.

Tar en taxi hem, tar mig något att äta och sedan så vaknar dottern som är fruktanvärt ledsen. Hon somnar om, men vaknar strax igen och så håller det på ett bra tag.

Funderar på att det kanske hade varit bättre om jag stannat kvar på sjukhuset så som jag känner mig då den lilla far runt så dant i livmodern och verkar väldigt stressad. Aldrig tidigare har jag fått försöka hålla fast en liten i livmodern förr och strycka magen försiktigt och prata lugnande. Känner av att det trycker på neråt och hårda regelbundna sammandragningar och börjar verkligen fundera på om förlossningen startat och tänker nästan väcka sambon och be han köra in mig till förlossningen. Slår bort tanken. Det är inte dags än, jag är inte redo än på ett tag och vi har ingen barnvakt och det är absolut ingen bra dag alls. Inget är heller förberett och alla är mer eller mindre sjuka dessutom.

Snälla lilla vännen, stanna där inne ett tag till.